Just nu

Hej!
En liten glimt av vad som händer just nu.

Jag har varit på loppis i helgen... Sådant är farligt för plånboken.

Detta var vad jag fick med mig hem. Jag är så förtjust i emaljerade saker från Kockums i den gulgröna färgställningen. Det första som hoppade på mig var den virkade gardinen. Jag råkade se den i en hög tyger och tog upp den och tittade lite. Den var ganska lång, ca 2 m. Det var mycket virkande det, tänkte jag, men egentligen såg jag ingen direkt användning av den. Det ändrades snabbt när damen sa att den kostade 40 kr!! Snälla, det är inte ens materialkostnaden. Då var jag tvungen att ha den. Det kan man kalla ett fynd. Ibland är det tur att man värderar det som andra tydligen inte värderar.

Skålen har jag plockat plommon i, Tunaplommon. Jag har fler sådana olika kärl av emalj. Ett av de större brukar jag plocka in från trädgården i, som dessa krusbär.

Jag har ramat in lite bärbuskar med plattor i en del av trädgården. Det blir så lätt att klippa gräset och hålla rätt på vad som ska växa inom rutorna om man gör så, tycker jag. Stenen ligger där den ligger så den har jag "byggt in" i det hela. Fågelbadet i form av ett rabarberblad har min mamma gjutit åt mig.

Annars har det handlat mycket om trädgård för mig nu. Vi bor på landet och har eget enskilt avlopp. Det verkar dessvärre ha gjort sitt nu, och infiltrationen fungerar inte längre. Rakt på sak så rinner avloppsbrunnen över! Vi måste alltså gräva upp halva trädgården för att gräva ner ny avloppsbrunn, trekammars, och göra ny infiltration. Jättekul. Jag har grävt upp växter och försökt planera om där det gått.

Här är mitt förvuxna hallonland. Det behöver klippas ur en del på årsskotten..... När vi flyttade hit förde hallonen en tynande tillvaro bland ogräset. Jag rensade, rensade och lade sedan på gräsklipp. Utmärkt marktäckare som kväver bra i tillräckliga lager. Det gödslar också bra och är gratis. Man bör bara inte använda det för flitigt, då växer det som hos mig!

Här är min björnbärsbuske som jag har i växthuset. Den är taggfri och har STORA bär. Jag hoppas bara att det kommer vara varmt tillräckligt länge för att bären ska mogna. Det har jag problem med emellanåt, trots att jag tillför värme när det kniper.


Sommarens bästa i trädgården blir nog ändå denna hängmatta som vi skaffade. Alla trivs i den och man kan ligga flera - upp till 160 kg, för den är en familjematta. Dessutom får den hänga ute hela säsongen för den är av ett material som tål det. Det är så bra, då behöver man inte åbäka för att använda den utan bara smyga sig dit de stunder man kan stjäla sig till......

Att blogga eller inte blogga...

...det är frågan.

Så nu har det hänt, jag har dragits med i bloggkulturen! Jag har varit avvaktande länge, men jag har börjat titta på detta med bloggande när flera i min bekantskapskrets börjat med bloggande.

Jag tyckte att det verkade vara ett tidskrävande projekt, med stora likheter med en webbsida, vilket mitt företag redan har. Så sakta har jag dock börjat se skillnaderna och fördelarna. En blogg är ett utmärkt forum, en databas, där man kan dela mycket information på ett strukturerat sätt, och även enkelt kan få och ge respons på varje inlägg.
Tomas Ullberg, som arbetar med att automatisera marknadsföring, har en del synpunkter på hur man som företagare kan använda bloggande som hjälp i sin marknadsföring. Han skriver om bloggande som marknadsföring: "Att ofta behöva skriva fräscha texter med kort hållbarhet för en rastlös läsarkrets - det kanske inte är det bästa alternativet. Att ständigt behöva blogga är stressande och tidskrävande. Folk blir utbrända, får hjärtattacker och svimmar av bloggstressen". Men så klart har han hittat sätt att undvika dessa fällor, och delar gärna med sig av sina slutledningar och erfarenheter på sin sida.
Men det lilla jag har läst i bloggar så tycker jag de verkar vara mer privat vinklade, ett sätt att få utlopp för ett behov av kreativitet, delande och att bli sedd. Man bloggar med glädje och entusiasm, och de jag har sett verkar -med all rätt- mötas med samma entusiasm. Bloggar kan vara så vackra och inspirerande, även om de håller en mer privat karaktär. Eller är det just därför?

Egentligen är det väl den elektroniska motsvarigheten till de traditionella kafferepen?! Bloggare kan gå och hälsa på varandra och se vad som bjuds, kommunicera med varandra, umgås helt enkelt. Vad jag förstår så kan man finna nya vänner både elektroniskt och fysiskt på detta sätt. Det positiva är väl att besökaren bara kan se vad som läggs ut. Man väljer hur man vill framstå som bloggare och ingen ser dammtussarna i hörnen!

Jag kallar min blogg för Lyst i Livet och den är en utvidgning av webbsidan.Webbsidan med webbshop är den mer affärsmässiga delen, där jag främst presenterar varor och tjänster jag erbjuder. Bloggen blir ett lite mer personligt komplement, tänker jag mig. Dels kommer jag att använda den till att lägga ut information och tankar om design och Lyst Form, och dels till tankar om hållbart respektfullt husbyggande, byggnadsvård och ekobygg, personliga betraktelser. Som lärare i botten är det väl en arbetsskada att vilja dela med sig av det man brinner för, och det är aldrig fel att finna nya bekantskaper och få responser på det man håller på med, speciellt som de så ofta verkar vara positiva på bloggar. Vem vet, det kanske är övervägande trevliga, positiva människor som bloggar!

Vete...

....över hela golvet!

Så kan det gå när haspen inte är på!

Det är dessa hela kravodlade vetekorn som syns på bilden som jag använder för att fylla mina olika modeller med vetekuddar. Vetekorn har den egenskapen att de innehåller fukt. Det är den egenskapen som gör att de kan hålla värmen - eller kylan - i en vetekudde. När man värmer en vetekudde, i ugn eller micro, dunstar denna fukt med tiden och användandet. Det gör att värmen bibehålls sämre. Då behöver man tillsätta ny fukt till vetet. Det kan man lätt göra genom att värma kudden tillsammans med ett glas vatten. Vattnet förångas och tas upp av vetet. Annars kan man försöka se till att man fuktar vetet på annat sätt, med en blomspruta, eller förvara vetekudden lite rått och fuktigt emellanåt. Detta är viktigt inte bara för funktionen, utan för att för torrt vete faktiskt kan börja lukta bränt och ta eld i värsta fall. Så återfukta din vetekudde, för dess livslängd skull och för din säkerhets skull!

Jag köper in kravvete i 40 kilossäckar från en närbelägen kvarn. Sedan har jag en tunna som jag förvarar det hela i, för att ha vetet lätt tillängligt och för att få undan det prydligt.

Sedan hör det till saken att jag har två barn hemma som har mycket svårt att motstå frestelsen att ösa med vetet. De hjälper så gärna till att fylla vetekuddar.....Det är väldigt spännande att ösa med måttet genom tratten - och inte bara ner i kanalerna i en vetekudde. Ibland stockar det sig i tratten, men oftast rinner vetet som små floder.

Men att det blev vete över hela golvet var mest mitt eget fel, även om det hamnar lite här och där ibland ändå. Jag hade satt hjul på tunnan, för att kunna flytta den lättare. Det var en platta under vilken jag hade monterat en hjulförsedd anordning att ha stora blomkrukor på. Jag kan nu anförtro er att dessa hjul inte är ägnade åt sådana vikter som det blir av en hel tunna full med vete!

Att veta sitt värde..

..är kanske en sak, men att kunna ta betalt en annan?

Jag stod på Larsmäss i Järnboås, en STOR och välrenommerad marknad för Hemslöjd och Konsthantverk. Där fanns en kvinnlig smed och dekoratör, Erik Persasmedjan. Hon hade bland annat denna örtkrona bland sina saker. Jag blev genast förälskad, i ideén, utformningen och användningsområdet. Jag smet iväg från mitt eget stånd flera gånger för att titta på den och till slut köpte jag den med mig hem. Den hänger nu i köket, ovanför vedspisen. Där ska jag torka mina örter!

En anledning till att jag återkom flera gånger och inte köpte örtkronan direkt var priset. Men som möbelsnickaren MOM, i ståndet bredvid sade flertalet gånger om sina massiva trämöbler utan spik för måttbeställning; Det är mycket pengar men inte dyrt.

Själv blev jag mer rik på möten än försäljning på denna Larsmäss. En man kände inte till funktionen av vetekuddar. Efter att jag förklarat material, fördelen med ekologisk odling, den genomtänkta utformningen, naturligheten och den lindrande mjuka värme en vetekudde ger, verkade han lite intresserad och frågade vad axelkudden utan krage kostade. När jag talat om det, blev reaktionen: Är vete så dyrt!!!

Det är ju lite mer än vetet jag behöver ta betalt för med priset på vetekudden. En produkt är mer än materialet; idé, utformning och utprovning, tillverkningstid. Dessutom ska priset täcka sådan tid som inte ägnas tillverkning, men som ändå är nödvändig, som bokföring, marknadsföring mm, i detta fall kostnad för att åka till marknad och stå där två dagar.
Det var inte utan att jag blev lite fundersam över reaktionen, även om det kanske var skämtsamt menat. Skulle inte min arbetsinsats, mitt skapande, som även omfattar viss konstnärlighet om jag får säga det själv :), vara något att ta betalt för?

Vad är det som gör att vissa saker värderas mer än andra? Är det så att innan industrialismen tillverkades det mesta till husbehov i hem och gårdar, och att man därför inte ser dessa saker som värda att betala för på samma sätt som saker man inte kunnat åstadkomma själv? Var det så att saker man inte gjorde själv, det som var nästan förbehållet vissa, som måleri, och annat som kallas konst, nu ses som något som är legalt att ta betalt för? Och vad är konst? Skulle det kunna vara något som i första hand inte har någon nytta, användning, utan är till för att vara vackert, känsloväckande eller inge status? Kan bruksföremål vara konst?
Man säger ofta att något är ett riktigt konstverk om det är vackert och välgjort. Vi har ju till och med begreppet "konsthantverk", som är enstaka exemplar av konstnärlig utformning, gjort från idé till utförande av tillverkaren, vad jag förstår. Detta är väl motsatt till hantverkaren, där man kan tänka sig att utföra ett legoarbete, göra många av någon annans utformning. Båda är all respekt värda, anser jag, och gränsen däremellan måste vara hårfin, om den alls finns. Ett väl gjort arbete har väl alltid sitt värde?

Det är inte utan att konsthantverkare och andra yrkesverksamma hantverkare ofta kämpar med ekonomin. Sedan finns det yrkesverksamma och hobbyverksamma, för att trassla till det hela. Båda kan säkert prestera både utomordentliga och i värsta fall mindre bra alster. Skillnaden som jag ser det, är att där hobbyhantverkaren arbetar mest för sitt nöjes skull, kanske bara är glad om någon vill köpa sakerna och tar betalt så att det täcker material och något lite till, har den yrkesverksamma hantverkaren detta som försörjning, och lägger på moms och skatt, och får en knapp timpenning kvar. Hantverk tar tid. Det blir naturligtvis en skillnad i prissättning. Förstår en köpare en sådan prisskillnad? Är man beredd att acceptera den? Betalar man mer för något som kanske finns för mindre?

Som ni märker har jag tänkt en del runt detta. Det ligger ju så nära mig själv. En tysk dam undrade om det var från Ikea när hon såg min kollegas omsorgsfullt vävda traslöpare och berättade att liknande gjordes för Ikea i Polen av damer som satt och vävde, så nog var det handvävt alltid! Det var dessutom bra pris och man kunde handla i fabriksboden. Ja, nog kan man få det billigt om man tillverkar i stor skala i ett lågprisland. Min granne möbelsnickaren på Larsmäss fick just höra att hans pris var ju 3-4 gånger högre än Ikea! Just här tycker jag att det kan bli tragiskt på fler fronter. Vem som helst ser kanske inte skillnaden i kvalitet och värdet av det unika, och därigenom finns faran att man väljer bort det småskaliga. Vår tradition och kunskap både hos hantverkare och konsumenter urholkas.
Nu menar jag inte att tex Ikea är av ondo, inte alls! Just nu och här skapar de en möjlighet för både "rik och fattig" att ta del av både fin design och bra priser. Dessutom tar de avstamp i vår kultur och utvecklar den på sätt och vis. En kultur som är konstant är död.

Men, kommer det att finnas lågprisländer länge till? Vill man förresten ha massproducerat gods som därför blir mer anonymt, kanske tillverkat av barnarbetare i värsta fall?
Det nya är inte alltid bättre, och det gamla är inte per automatik dåligt. Jag har hört om trampsymaskiner som slängts i sjön och kakelugnar som rivits. Gammalt omodernt skräp! Men vilken kvalitet! Vilket yrkeskunnande. Vi har bara haft möjlighet att leva i detta konsumtionssamhälle i ett drygt århundrade, och redan ser man väl att det inte är hållbart på sikt. Jag tror att trenden svänger mot mer nära, hållbar konsumtion, och att man kanske kan värdera saker mer som innan industrialismen. Textilier var te x statusprylar. Det är något som kräver mycket bearbetning och tid i sin framställning och kunskap och skicklighet för att få en vacker slutprodukt. Biter jag mig själv i svansen nu? Att minska konsumtionen som försäljningsargument?!

Så vad ska man tänka? Finns det behov av konsthantverkare? Jag är naturligtvis partisk i frågan. :) För mig är skapandet en inre drivkraft, en nödvändighet i vissa fall, ett språk man har för att uttrycka sig i världen. Jag tänker ändå att det ska gå att kombinera skapande och ekonomi. Det gäller bara att hitta vägar som passar både hantverkare och kunder. Nog finns det värdesättande av det unika? Detta är inte okomplicerat. Hur tänker du?