Att veta sitt värde..

..är kanske en sak, men att kunna ta betalt en annan?

Jag stod på Larsmäss i Järnboås, en STOR och välrenommerad marknad för Hemslöjd och Konsthantverk. Där fanns en kvinnlig smed och dekoratör, Erik Persasmedjan. Hon hade bland annat denna örtkrona bland sina saker. Jag blev genast förälskad, i ideén, utformningen och användningsområdet. Jag smet iväg från mitt eget stånd flera gånger för att titta på den och till slut köpte jag den med mig hem. Den hänger nu i köket, ovanför vedspisen. Där ska jag torka mina örter!

En anledning till att jag återkom flera gånger och inte köpte örtkronan direkt var priset. Men som möbelsnickaren MOM, i ståndet bredvid sade flertalet gånger om sina massiva trämöbler utan spik för måttbeställning; Det är mycket pengar men inte dyrt.

Själv blev jag mer rik på möten än försäljning på denna Larsmäss. En man kände inte till funktionen av vetekuddar. Efter att jag förklarat material, fördelen med ekologisk odling, den genomtänkta utformningen, naturligheten och den lindrande mjuka värme en vetekudde ger, verkade han lite intresserad och frågade vad axelkudden utan krage kostade. När jag talat om det, blev reaktionen: Är vete så dyrt!!!

Det är ju lite mer än vetet jag behöver ta betalt för med priset på vetekudden. En produkt är mer än materialet; idé, utformning och utprovning, tillverkningstid. Dessutom ska priset täcka sådan tid som inte ägnas tillverkning, men som ändå är nödvändig, som bokföring, marknadsföring mm, i detta fall kostnad för att åka till marknad och stå där två dagar.
Det var inte utan att jag blev lite fundersam över reaktionen, även om det kanske var skämtsamt menat. Skulle inte min arbetsinsats, mitt skapande, som även omfattar viss konstnärlighet om jag får säga det själv :), vara något att ta betalt för?

Vad är det som gör att vissa saker värderas mer än andra? Är det så att innan industrialismen tillverkades det mesta till husbehov i hem och gårdar, och att man därför inte ser dessa saker som värda att betala för på samma sätt som saker man inte kunnat åstadkomma själv? Var det så att saker man inte gjorde själv, det som var nästan förbehållet vissa, som måleri, och annat som kallas konst, nu ses som något som är legalt att ta betalt för? Och vad är konst? Skulle det kunna vara något som i första hand inte har någon nytta, användning, utan är till för att vara vackert, känsloväckande eller inge status? Kan bruksföremål vara konst?
Man säger ofta att något är ett riktigt konstverk om det är vackert och välgjort. Vi har ju till och med begreppet "konsthantverk", som är enstaka exemplar av konstnärlig utformning, gjort från idé till utförande av tillverkaren, vad jag förstår. Detta är väl motsatt till hantverkaren, där man kan tänka sig att utföra ett legoarbete, göra många av någon annans utformning. Båda är all respekt värda, anser jag, och gränsen däremellan måste vara hårfin, om den alls finns. Ett väl gjort arbete har väl alltid sitt värde?

Det är inte utan att konsthantverkare och andra yrkesverksamma hantverkare ofta kämpar med ekonomin. Sedan finns det yrkesverksamma och hobbyverksamma, för att trassla till det hela. Båda kan säkert prestera både utomordentliga och i värsta fall mindre bra alster. Skillnaden som jag ser det, är att där hobbyhantverkaren arbetar mest för sitt nöjes skull, kanske bara är glad om någon vill köpa sakerna och tar betalt så att det täcker material och något lite till, har den yrkesverksamma hantverkaren detta som försörjning, och lägger på moms och skatt, och får en knapp timpenning kvar. Hantverk tar tid. Det blir naturligtvis en skillnad i prissättning. Förstår en köpare en sådan prisskillnad? Är man beredd att acceptera den? Betalar man mer för något som kanske finns för mindre?

Som ni märker har jag tänkt en del runt detta. Det ligger ju så nära mig själv. En tysk dam undrade om det var från Ikea när hon såg min kollegas omsorgsfullt vävda traslöpare och berättade att liknande gjordes för Ikea i Polen av damer som satt och vävde, så nog var det handvävt alltid! Det var dessutom bra pris och man kunde handla i fabriksboden. Ja, nog kan man få det billigt om man tillverkar i stor skala i ett lågprisland. Min granne möbelsnickaren på Larsmäss fick just höra att hans pris var ju 3-4 gånger högre än Ikea! Just här tycker jag att det kan bli tragiskt på fler fronter. Vem som helst ser kanske inte skillnaden i kvalitet och värdet av det unika, och därigenom finns faran att man väljer bort det småskaliga. Vår tradition och kunskap både hos hantverkare och konsumenter urholkas.
Nu menar jag inte att tex Ikea är av ondo, inte alls! Just nu och här skapar de en möjlighet för både "rik och fattig" att ta del av både fin design och bra priser. Dessutom tar de avstamp i vår kultur och utvecklar den på sätt och vis. En kultur som är konstant är död.

Men, kommer det att finnas lågprisländer länge till? Vill man förresten ha massproducerat gods som därför blir mer anonymt, kanske tillverkat av barnarbetare i värsta fall?
Det nya är inte alltid bättre, och det gamla är inte per automatik dåligt. Jag har hört om trampsymaskiner som slängts i sjön och kakelugnar som rivits. Gammalt omodernt skräp! Men vilken kvalitet! Vilket yrkeskunnande. Vi har bara haft möjlighet att leva i detta konsumtionssamhälle i ett drygt århundrade, och redan ser man väl att det inte är hållbart på sikt. Jag tror att trenden svänger mot mer nära, hållbar konsumtion, och att man kanske kan värdera saker mer som innan industrialismen. Textilier var te x statusprylar. Det är något som kräver mycket bearbetning och tid i sin framställning och kunskap och skicklighet för att få en vacker slutprodukt. Biter jag mig själv i svansen nu? Att minska konsumtionen som försäljningsargument?!

Så vad ska man tänka? Finns det behov av konsthantverkare? Jag är naturligtvis partisk i frågan. :) För mig är skapandet en inre drivkraft, en nödvändighet i vissa fall, ett språk man har för att uttrycka sig i världen. Jag tänker ändå att det ska gå att kombinera skapande och ekonomi. Det gäller bara att hitta vägar som passar både hantverkare och kunder. Nog finns det värdesättande av det unika? Detta är inte okomplicerat. Hur tänker du?